Nu har det hänt!
Allt startade på kalaskvällen. Dryga veckan senare har vi återgått till upprätt läge! Det var mig en envis vårsjuka vi fick. Hela familjen har drabbats men som den positiva människa min man är, konstaterade han att det nog var bättre ändå. För att liksom få det överstökat. För visst blir det ett annat lunk när någon i familjen inte mår bra.
Vi tog en försiktig liten runda utanför dörren igår. Jag känner hur kroppen är otroligt matt. Men.
Tydligen var jag så socialt sökande efter isoleringen hemma att jag kom på mig hälsa på nästan varenda kotte jag mötte, stor som liten. Gammal som ung. Först kändes det helt naturligt, men efter ett tag när jag upptäckte hur förvånade och otroligt glada alla blev, när första choken hade lagt sig. En främling hälsar…
Så, efter en stund kom jag nog på, att det kanske inte var helt normalt beteende trots allt? Men hallå. Jag var ju bara i vuxensocialt underskott och kände dessutom våren i luften, friskkänsla i kroppen, såg solen på himmelen och kände värmen i ryggen. Klart man känner lycka.
Varför bjuder vi inte oftare våra medmänniskor på en hälsning eller ett leende? Det ger så otroligt mycket tillbaka. De såg så glada ut. Vilken glädje det kastades tillbaka till mig.
Och jo, jag tycker nog detta skall höra till vårt normala beteende. Såklart.
Varma kramar!
Heja!! Like på det!! : )