LILLA MORFAR

img_0296

Inte trodde jag i början av december när jag kom hem från Norge att vi inte skulle fira jul med varken Dig eller Mormor i år. Inte trodde jag att Du skulle hålla Mormors hand för att sedan låta oss hålla Din några dagar senare. Ni har ju alltid funnits så nära.

*

Nu precis, har jag fått klappa om äkta kärlek. Ni vet riktig kärlek. Sådan kärlek man kanske får av att leva tillsammans i 70 år… Den kärleken när man inte kan leva utan varandra. Livskärlek, evig kärlek och äkta samhörighet. Min mormor lämnande ju oss och min morfar för dagar sedan.

Idag gick han efter.

I början av december hade jag två helt klara friska morföräldrar. Nu är de tillsammans igen.

För. all. tid.

Detta är nog det vackraste jag varit med om. Älskade älskade Ni.

Ni ni ni ni.

_MG_1196

(bild från min födelsedag i år)

Min mormor och morfar har alltid varit mig nära. Jag har otroligt mycket fina minnen av dem som jag alltid kommer bära med mig. Min morfar var min allra bästa vän genom hela min uppväxt. Det är bland annat han som lärt mig allt som var lite farligt ni vet. Han var den enda som satt lugnt och sansat när jag skulle lära mig använda kniv och tälja båtar till bäcken vid torpet, det var han som lät mig kasta ner hö och fika uppe på hövinden på garaget, han som höll i stegen när jag fick klättra längst upp i äppleträden, svarva i snickarboden eller andra fina minnen som att åka skottkärra i hagarna och hämta mossa i skogen till adventsljusstaken. Min morfar var min absolut bästa vän när jag växte upp och jag tror många av er som läser här kan ha några minnen av honom. Jag ville alltid ha med honom, vilket gjorde att även mina vänner fick träffa han och mormor titt som tätt.

Egentligen vill jag inte sammanfatta vad han har givit mig eller mina minnen tillsammans med honom. Jag är så rädd att inte förmedla rätt, eller att glömma något fantastiskt som jag kommer på om ett tag när allt lagt sig. Men på något sätt vill jag ju Hedra honom.

Men vet ni en sak. Det finns något som känns så fint mitt i all turbulens just nu. Jag fick göra något. Jag hann göra något. Något viktigt..

 

Jag tackade honom.  För allt. Hand i hand. Ansikte mot ansikte.

Det hann jag göra med dem båda innan de lämnade oss. Förstår ni. Jag hann tacka dem för allt de givit mig. Detta kommer jag tänka på resten av mitt liv. Detta kommer göra att precis allt, även att sista tiden känns ljus och fin nästan med ett leende bevarat. En så fin barndom som de har givit mig. Det glömmer man inte.

Jag fick tacka…

IMG_2119

 

loggastjärnastorgi
Det här inlägget postades i Vardag. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till LILLA MORFAR

  1. agneta skriver:

    Tänk hur allt kan vända så snabbt…..Med sorg i hjärtat skriver jag detta Hannah.Vet att Du betydde så mycket för dem precis som de för Dig.Nu har de fått förenas igen så vi får se det som att Curt ville följa med henne på färden. Skönt att Du hann tacka för allt…..Varma kramar till Dig från oss.

  2. Mats Lundgren skriver:

    Tänker på dig och dina fina morföräldrar.
    Styrkekramar till dig och din familj!

  3. Jenny blomqvist skriver:

    Vad vackert du skriver ner dina tankar Hanna!

  4. Sophia Lindeblad skriver:

    <3 <3 att vara ledsen och tacksam på samma gång… <3 ta hand om er!!!!!

Blir glad över några rader eller hälsningar från dig!