Jag är ingen rädd person. Men fiskmåsar är något jag inte tycker skall flyga över mig. Helst.
Om jag får önska lite till, vill jag inte att de skall ha några ungar någonstans där jag är heller. Typ i någon klippskreva där jag sätter foten för att hitta den perfekta vinkeln eller så.
Något jag tydligen inte alls var rädd för när jag var ung, var att tillsammans med Sophie och 8 galna killar åka och dyka i båtar som hade sjunkit, ta båten och campa på öar, bygga ramper för att liksom flyga med cyklen ner i vattnet och dumt nog inte så rädd att smälla smällare i hundra år gamla träd – (vilket resulterade i att ett 20tal äldre grannar fick gå-springa med 10liters hinkar fram och tillbaka).
Det. ville. aldrig. sluta pyra. Mitt på vår lilla sommarö.
Fast. Tillslut gjorde det det.
För några dagar sedan när jag var och badade såg jag min gamla (ja jösses nu börjar det) sommarvän Niklas (en av de åtta killarna). Han som var med och gjorde precis sådär man drömmer om att somrar skall vara. Åtminstone om man är föräldrer och drar bort hälften. Föräldrarna trodde ju att vi klättrade i klippor åkte båt, cyklade och spelade tennis.
Det gjorde vi.
Men vi gjorde mer än så. Vi kodade till exempel om multifjärrkontroller så vi kunde sätta på TV apparater genom fönstren mitt i natten hos någon av våra 66 grannar. Sen skrattade vi. Vi kom på att Yamaha på den tiden (hoppas det är ändrat) bara hade sex olika nycklar till sina motorer vilket såklart gjorde att vi var tvungna att testa- och då låna- den båten som först gick att sno – lätt som en plätt. Och så tittade vi på motorsågsmasaken hela nätterna. Vet inte varför egentligen.
Di gamle på ön. De bara log, och skakade lite kärvänligt på huvudet.
Nu stod alltså Niklas en bit bort och rensade lite makrill. Därav alla fiskmåsar. Så jag tog tag i min rädsla, tänkte att jag nog borde träna på att fota fåglar och dessutom bara vara nära det som var somnar för mig för många år sedan.
Men annars är jag rätt seriös. Typ.
