Med jämna mellanrum sätter sig jag och barnen på var sin cykel och trampar iväg till min mormor och morfar, alltså deras finmormor och finmorfar. Jag klipper ju alla mina killar här hemma så jag blev faktiskt glad när vi kom på att jag skulle klippa morfar också. Det är perfekt, så slipper han boka tider och gå ner till stan när vi kan göra det hemma hos dem. Spara nu det vågiga som vanligt säger han, och det är lika mysigt varje gång. Han har ju inte så värst mycket hår kvar, iallafall inte längst upp på toppen. Gärna mittbena fortsätter han eller sidbena förresten…!
Även om jag inte kan åstadkomma varken mittbena, sidbena, eller vågigt hår så är han nöjd säger han. Mormor är också nöjd som känner sig lättad över att han inte behöver gå i ur och skur ända till stan varje gång för lite klippning.
Sedan får vi lite fika och barnen sitter och leker med gamla skramlande kaffeburkar, hoppar hage på de äkta mattorna, och tittar upp lika förvånat varje gång när klockan låter som en kyrka varje halvtimma. Det är precis som de förstår att när man är hos gamla finmormor och finmorfar – Då skall man ta det lite piano, då får tiden lov att gå lite långsammare och man behöver inte göra så mycket precis hela tiden.
Vad detta inlägget skulle handla om egentligen var ju den fina ljusstaken. Lilja heter den ju och är handgjord för väldigt längesedan. Jag har sett dem mer och mer nu i inrednigstidningar och det är ju en gammal klassisk ljusstake som har gått i återproduktion precis.
För någon vecka sedan hittade mormor denna i sin gamla jullåda, och mamma nämnde någon gång för henne hur jag hade tittat på den i tidningarna.
Igår fick jag den.
Alltså. hur fin som helst och dessutom väldigt värdefull. Den är ju från min mormor.
