Det arbetas och arbetas. Det går framåt även om det mest känns som bakåt. Vår trädgård ser ut som något den vanligtvis inte brukar göra. Det är kaos.
Här ovan har vi börjat riva vår carport (med portar) och det var ju typ bara att sparka ner. Kändes det som. Vi började med taket och sedan var det bara några totenpålar i marken, några röda plankor, några vita plankor och sedan var garaget borta och en herrans stökig trädgård kvar.
Emellanåt tittade jag in genom vår vackra dörr till den gamla stugan och drömde mig bort en stund för att hämta andan.
Vid garagerivningen hade vi god hjälp av min allra finaste pappa. Han är en klippa. Mer än han någonsin kommer förstå.
Rätt som det var dök herrn i huset upp och ställde till med granskning. Med sina medaljonger på bröstet, guldiga knappar på magen och rak rygg fick pappsen godkänt med dagens stora slit.
Sedan var det dags för Bond att lämna smutslivet i trädgården och åka och spela på sin välpolerade trombon. Ja, ni förstår såklart att det är kvinnan i detta huset som gillar att ta i med hårdhandskarna och har nagellack på händerna samtidigt. Älskar livets kontraster. Så är det.
…Sen måste jag såklart ge rättelse med en gång för er som inte känner oss. Vår kära Bond i huset. Han är också en klippa. Och mycket mer därtill. Han får gärna åka och spela i bandet ibland. Han tycker ju det är så roligt.
