Precis så.
Man kan likna det med en liten varm gosig hand, en av de finaste jag vet.
Och.
En mjuk nallekanin med långa öron. De sitter ihop. Speciellt på morgonen.
Jag pratar också om något så irriterande som en seg, tärande förkylning. Slår ifrån tanken snabbt, vill inte ge den mer energi än den redan tar, men ett frågetecken är kvar – när skall den släppa taget?
Nej, tillbaka till något finare. Som nallekaninen med långa öron och den lilla handen som inte släpper taget. Eller varför inte en större arm om en liten kropp som heller den inte släpper taget, trots att den stora armen är på ett arbete och den lilla är på sin förskola. Så är det.
Ni är med mig överallt – båda två .
Fina barn.
