NÄR MAN TACKAR EN OKÄND

Det finns en tjej som heter Emma.

Hon driver en blogg som heter Att vara någons fru. Emma är en jättehärlig människa genom bloggen. Allt är välgjort och hon är riktigt, riktigt duktig. Vi har inte alls samma stil på exempelvis inredning, men jag gillar henne på något sätt. Hon ger mycket inspiration och en stunds måbratid när man besöker henne. För säkert ett år sedan, skrev hon ett inlägg – där hon beskrev relationen med hennes mormor. Det inlägget har etsat sig fast hos mig på något sätt. Tydligen.

Och, kan ni tänka er att just Emma och hennes inlägg ett år senare gjorde något med mig – just igår.

Igår – Var vår bil packad till tvären för att resa till vårt hus på kusten. Min mamma och pappa var redan nere i Bohuslän och min mormor och morfar skulle bli kvar i stan ensamma utan någon av oss i närheten. De är helt fantastiska det kan jag säga med stolthet. De reder sig helt själva och är över 90år båda två. Men nu, nu börjar det märkas. Märkas att de blir äldre.

Min mormor och morfar är de som varit med mig allra mest under min uppväxt. De är de som givit mig de allra starkaste minnena. Som att vara vid deras torp och tälja barkbåtar, baka bullar,gå till Hasse i ladugården, eller sova över hos dem i de allra lenaste lakanen man kan tänka sig. Hon skalade alltid kiwin åt mig, som jag fick sitta på köksbordet och äta, hon tragglade multiplikationstabellen med mig, luktar LDB (ni vet dendär hudlotionen) och morfar som alltid ställt upp och lekt i det oändliga och spelade bandy i nedförsbacke för att jag skulle lättare få mål, han som aldrig tröttnade på att måla i min målarbok och han som alltid förlorade i svartePetter. Vart fick han sitt tålamod ifrån? Jag vet inte. Men tack för allt. Det kommer vara med mig så länge jag kommer att leva.

Tillbaka till Emma och hennes inlägg som hon skrev där för över ett år sedan. Här kommer det:

“Har ni haft en mormor?

Jag hade det.

En bullbakande, älskad mormor som bodde fyra trappor upp i samma lägenhet i över femtio år – den lägenheten som hade tjocka mattor och porslinstallrikar på väggarna och en tung kristallkrona i vardagsrumstaket som jag alltid beundrade som barn. Särskilt den tyngsta kristallen, den som hängde som en mätt gnistrande droppe under kronan och svajade mot mina fingertoppar.

Mormor; får jag den när du dör? frågade jag på barns vis, vägde den i handen.

Klart du får sa hon och skrattade. På mormödrars vis. De man tror ska leva för evigt.

Men de lever ju inte för evigt.

…

Men när jag blev gammal nog för att förstå att hon inte skulle vara med mig för evigt, när jag såg henne bli mindre, försökte jag berätta att jag älskade henne. Men det var svårt för vi sa inte sånt, kvinnorna i min familj. Vi var hårda och kramades bara med axlarna nuddandes mot varann och pratade om annat; men jag försökte –jag stod i hallen varje gång jag skulle gå, bland alla de konstgjorda rosorna hon hade i en porslinsvas och som hon sprayade med parfym, och hade det i munnen.

Jag. Älskar. Dig.

Jagälskardigjagälskardigjagälskardig.

Men jag sa det aldrig, inte högt, inte så hon hörde. Kanske för att jag visste att hon skulle låtsas inget om, att hon bara skulle le med ögonen men inte låta mig se hennes förtjusning – samma som hon nervöst försökte skyla när jag kramade henne hårt, hårt istället för att axelnuddas. Och det gjorde inget, det var okej, för jag vet att hon älskade mig, förmodligen mer än någon annan nånsin gjort. Hon älskade mig.

Men sista gången vi sågs; då när det här kortet togs och demensen tagit det där sista ifrån henne, det som jag alltid var så rädd för hon kom inte längre ihåg mig då sa jag det. Om och om igen, högt, mot hennes hand, hennes ansikte, hennes axel. Och jag grät, såklart, för hon fanns inte längre kvar på samma sätt hon kom inte längre ihåg mig och jag grät på barnbarns sätt och på någon kvarlämnads sätt och på det vis som man gör när klippor spricker; den typen av gråt som man bara inte kan stoppa (eller vill). Och jag hade varit för rädd för att besöka henne eftersom jag ville ha kvar den där bilden av den hon alltid varit för mig, den jag visste att hon ville att jag skulle ha.

Och hon gick bort. Och det här, livet, portalen, kärleken, stoltheten, allt-jag-gör,är till henne./Emma”

Det finns en sak som jag faktiskt redan har tackat Emma för. Jag gjorde det till henne igår. När jag sprang in genom dörren till mormor och morfar med ett stort gäng höstflox i de vackraste färgerna, precis i samma fart som jag alltid gör. Hastigt. “Nu åker vi” “Ring om ni behöver oss – så kommer vi så fort vi kan” “Hej då!!”.. Vänta… Helt plötsligt poppade Emma upp i mitt huvud. Jag hade hunnit ut och ner i trapphuset. Vände upp och kastade mig runt halsen på dem, dedär stappliga, de två som stod kvar där i dörröppningen trots att jag hade försvunnit ur synhåll. Kramade dem. Båda två.

Och sa.

Jag älskar er.

Jag tränade en gång i huvudet först. Sen blundade jag och sa det. Superrädd för responsen som jag visste egentligen inte skulle komma- inte då. Jag skyndade mig ut igen. Men så oerhört varm i kroppen. I hjärtat. Så tacksam emot en främling som gjorde att jag hann. Jag hann innan det är försent. Ni kanske tycker detta är helt surrealistiskt att jag pratar såhär som om det är sista gången vi kommer ses. Det hoppas jag verkligen inte. Jag bara är så glad att jag har hunnit säga det. Att jag är så tacksam för allt de har gjort. Och att de har sin plats hos mig.

Tack Emma för att du påminner om något så svårt men ändå så enkelt. Att berätta för människor som betyder något. -Berätta att de faktiskt gör det.

Jag hoppas min mormor och morfar somnade med ett lite mer lugnt och varmt hjärta igår. Jag tror det.