För en vecka sedan fyllde ju min morfar 91år. Det skrev jag om här på bloggen. Jag skrev om en morfar som varit min bästa vän under min uppväxt. Jag skrev om nyfikenhet till livet och om andra människor. Jag har tidigare skrivit om rävar bakom öronen och nu tänker jag fylla på med ett leende på munnen. Han har alltid ett leende på munnen och jag är så otroligt glad över att få ha er i mitt liv.
Ja, för precis detsamma gäller ju även min mormor. Hon som alltid har ställt upp på precis allt. Hon som har varit dendär mormodern med nybakade bullar, ldb lukt, och hela mitt liv givit smusselpengar som trycks hårt in i handen.
Hon som nästan tycker synd om mina prinsar för att de skall få äta smörgåstårta, fast hon själv tycker om det. Men skall ni inte ha en korv istället, säger hon. Barn tycker väl inte om smörgåstårta?
Fast jo, det gjorde de, och med den respekt mina små visar mot de äldre kan jag bara känna enorm stolthet. Stolt för att få ge min mormor och morfar dessa två sköningar, och stolt för att kunna ge mina små en del av min uppväxt och en vidare syn på livet.
En liten reflektion och tacksamhet över livet passar ganska bra en helt vanlig dag mitt i veckan också.
