Det hettar i ansiktet. På en skönt sätt. Idag har jag mest suttit lite primitivt på en handduk på vår lilla strand här på kusten och tittat när killarna har lekt lite på var sitt håll i vattnet. Den stora har precis kommit på hur man gör när man flyter och ligger och filosoferar i vattnet samtidigt som den mindre är närmare strandkanten och leker med en ljusblå plastbåt. Den heter Villy säger han.
Gång på gång slår tanken mig vad lyckligt lottad jag är som kan sitta på dendär osköna handduken utan att tänkta på varken tid eller dagar. Jag vet att jag har en lång sommartid tillsammans med dem framför mig och jag är så otroligt tacksam och glad för att jag kan göra så.
Jag vet att jag eventuellt sätter mina kolleger i en något sämre situation, vad som kan gälla arbetstider, är ledsen för det, men detta är en tid som aldrig någonsin kommer tillbaka.
Och jag njuter.
Jag njuter av varje dag jag får vara med mina barn. Jag är stolt över dem. Precis som så många andra är över sina barn. Jag älskar dem högt och vill finnas för dem. Jag har det bra, för att jag kan göra såhär. Jag har en man som stöttar och har samma visioner för barn. Samma idér och samma åsikter. Vi tror små barn behöver pauser. Vi tror våra barn behöver vuxna nära. Vuxna som har en relation. Vuxna som har känslor. Vuxna som vill, och gör sitt yttersta för att försöka vara deras perfekta förebilder.
Det finns en liten tråkig fälla för föräldrar idag. Det ses nämligen fult att både lämna sina barn “för tidigt” på förskola med stora grupper och då åka och vara lojal på sin arbetsplats eller klara en ekonomisk situation. Men det anses också fult att vara hemma “för länge” med barnen. Då är man illojal, lat och sätter kollegor i klister.
Det är svårt att vara alla tillags. Det är svårt att alltid göra rätt. Det är svårt att inte såra och stöta.
Det är inget lätt val dessutom. Inte nog med att man självklart får mindre pengar i månaden, så kostar mina semesterdagar mer -per dag, än andras. Det kostar en lägre pension och det kostar sämre löneutveckling. Tyvärr.
Ändå väljer jag att göra såhär. Och. Det känns forfarande uteslutande rätt. Jag vill verkligen inget ont. Jag vill bara vara med mina barn.
Från lite tankar på en solblekt handduk till kanske en liten förklaring till människor som kanske undrar hur jag ser på det stora livet.
