Jag tänkte lämna en liten lägesrapport. Jag ligger efter och har tappat veckodagarna nu. Skrev för lite sedan om att vi var sjuka här hemma. Det är vi fortfarande. Jag har sådär lite lagom ont i halsen och mini har haft hög feber upp och ner i två veckors tid nu. Det är synd om min lilla vän. Barn blir så små när de är sjuka och visst skall jag inte sticka under stolen men att det är lite mysigt att vara honom så nära. Att få ta hand om det finaste jag har. Ingen vet riktigt vad det är han har haft. En riktig infektionsblandning är det iallfall. Men nu har vi fått antibiotika så nu borde det vända.
Igår var vi på öppen infektionsmottagning. Vi gick dit klockan 8.00 när det öppnade för att veta med säkerhet att vi skulle vara först i kön. Den taktiken fungerade tydligen inte. Heller. Så egentligen skall jag nog sluta här. Egentligen har jag inte ork att kritisera just nu.
Men.
Man kan undra varför detta (och många andra) sjukbesök tog drygt 4 timmar och vi var inne hos en (jättebra) läkare totalt max 15 minuter plus ett litet stick i fingret två minuter. Därtill skall ju tilläggas att vi var på plats 1-3 i kön. Där satt vi i alla fall tillsammans med hostande, snörvlande sjuka människor i alla åldrar. Endel låg, endel satt. Jag vet att vårdpersonal har precis händerna fulla! Så det är inte personerna jag vill kritisera här. Det är nog systemet. Flödet.
Skall det vara så som vi upplevde det igår? Att vi ställer klockan tidigt för att hämta första nummerlappen och vara på plats ett i kön när mottagningen drar igång. Men ändå i slutändan inte ens kommit in till doktorn förrens 10:45. Där inne sedan pratade jag 2 minuter, han pratade 2 minuter, gjorde klinisk undersökning 2 minuter, tänkte 2 minuter och skrev labremiss 2 minuter. Sedan var det dags att ta nummerlapp igen. Till provtagningen. Denna gången väntade vi drygt 30 minuter. Sedan var snart det snart avklarat och var dags att vänta på samma doktor igen. Glöm nu inte bort att det var en glödhet, nästan okontaktbar treåring med stönig andning och rosiga kinder i famnen och en mamma som blev mer och mer orolig.
Hade han kanske sepsis!? Varför tar allt sån tid!?
Väl inne hos läkaren igen skrev han ut antibiotika och stränga instruktioner om hur vi skulle åka till Sjukhuset om andningen blev än mer stönig. Nu är vi över lunchtid och jag bad om ett litet glas vatten som lilleman svepte. Stackars kille. Jag kände mig plötsligt som en riktigt dålig mamma, som helt glömt tänka på hans vätskeintag i väntrummet – ja hela förmiddagen då.
Behöver jag skriva att de var tröttsamt att ställa sig i tredje kön denna förmiddag. Inne på apoteket kände jag igen alla från väntrummet. Alla stolar var upptagna och vi var många i kön. Det var tungt med varma sovande killen i famnen och kassan blev jag nästan stött över att behöva redogöra varför han skulle ha antibiotika. Vart är sekretessen? Varför skall jag behöva redogöra för henne? Nu ville vi hem!
Det var vår förmiddag igår. Idag har det varit lugnare, så nu hoppas vi antibiotikan gör sitt till för att mini skall få lite energi i sin lilla kropp igen.
Jag dricker mest te på dagarna och klappar min lille i pannan. Fast mitt hjärta mår bra av det även om det hade varit skönt med lite frisk luft. Men det skall vi nypa sedan när vi alla mår bra igen!
Lider verkligen med er, inge kul att stå i kö när man bara vill komma fram och någon faktiskt är sjuk. Det är sånna tillfällen man inte ska behöva köa tycker jag… Är ju i den privata sektorn av denna del och tack och lov med försäkring går allt undan, men man ska inte behöva ha det i ett land som Sverige bara för att slippa köa… Vet inte riktigt hur heller man skulle ändra på systemet? Det behövs ju fler som kan ta hand om en direkt, mer anställda, snabbare system = mer pengar, men tyvärr inte alltid lika lätt att genomföra… Speciellt när det gäller barn tycker jag man borde kunna ha mindre kö, som vuxen har man större förståelse… Oj nu blev det här långt på ett ämne jag egentligen inte är insatt i men ville bara egentligen önska krya på er och att jag tänker på er. Kram S
Usch, stackars liten! Sånt där blir man så upprörd över. Visst, många behöver hjälp och visst, de måste prioritera o s v, men fyra timmar! Allt för många har galna historier från vården.
Maken var riktigt sjuk och inlagd på sjukhus för ett par år sen. Det tog 17 dagar innan de kunde ställa en diagnos. En diagnos som det tog mig 15 minuter att googla fram. Visst, de måste ta allt i en viss ordning och utesluta en i taget kanske, men 17 dagar!
Hur som helst, hoppas det snart vänder för er och ha en skön helg!
Kram Lena